Sportlovsträning

Måndag och sportlovsvecka i Gävle. Barnen kan vara hemma och slippa väckas tidigare än rimligt. 

Det betyder inte att träningen är lagd åt sidan bara för att det är sportlov. Ungarna fick sovmorgon och när de ätit frukost och gjort sig iordning gick vi till gymmet. Jag och sonen tränade medan dottern lekte med sin Lil surprise och tittade på plattan. Det var många personer i lokalen och jag fick vänta runt tjugo minuter på att komma upp på löpbandet. Hade förhandlat mig till tjugo minuter och dessutom lovade jag att springa utan hörlurar. Det gick hur bra som helst (jo, sonen tjatade två gånger) och jag kunde till och med öka farten en smula.

Imorgon har dottern innebandycup så det blir inte sovmorgon för någon i familjen. Fem matcher på tre timmar, en del luft mellan dem. Inne på grann-arenan är det prova på-dag med en massa sporter. Tyvärr kommer det inte finnas tid till det. Däremot finns det tid att besöka bokreans första dag efter cupen. Hurra! Jag ska köpa Hjort och Rosenlunds senaste, måste få reda på vad som händer med Sebastian Bergman.

Ska du köpa något på bokrean?

Föräldraliv, en utmaning

Så bra, så fel. 

Hela familjen åkte iväg på en timmes bowling efter dotterns innebandyträning. Peppade och förväntansfulla, det blev inte speciellt bra. Just idag hade rännan gärna fått ge en himla massa poäng istället för smågriniga miner. Trevligare med fika efteråt, sen blev det ett besök bland lösgodiset.

Pappan i familjen åkte iväg med en namne för att se Ghost. Inte musikalen,  det hade varit skojigt. De är just nu i Globen och tittar på utklädda herrar som sjunger och spelar högt. Jag tycker fortfarande att musikalen hade gett mer att prata om i efterhand.

Jag och barnen har varit hemma, slötittat på tv och inväntat rätt tid att beställa pizza. Det blev film, Tur och retur, till pizzan. Sonen såg den med klassen igår och han ville gärna att vi skulle se den tillsammans. 

Efter maten var det dags för kvällens höjdpunkt, hemmabio. Barnen skickades upp på ovanvåningen medan jag gjorde iordning biografen på nedervåningen. Göra biobiljetter och meny. Förbereda dricka, snacks och godis. Leta upp en film och slutligen byta kläder och personlighet för en stund. Ikväll blev jag en sjungande prinsessa (med tydlig gränssättning), lika uppskattat som alla andra karaktärer jag valt vid tidigare biokvällar.

Allt lugnt, vi såg Smallfoot och hade det fint. Om det inte vore för tjafset. Det never ending tjafs mellan barnen.

När jag till slut fått dem att förstå, 2,5 timme senare, att det verkligen var dags att sova - körde de igång igen. Då var tålamodet slut. Det hade stämplat ut och tänkt sig en 10-12 timmars vila. Jag blev förbannad, på riktigt. Trötta och sura barn. Ja, ni fattar, det blev inte bra.

Inte. 

När klockan var tio, 22:00, fanns det endast en glad varelse i huset - katten. På ovanvåningen låg två barn och kände sig usla, trots en massa prat. På nedervåningen satt en mamma och kände sig usel, trots en massa prat. Ibland blir det galet, ont i magen-galet. Imorgon är en annan dag. En ny chans. Mer kärlek.

Tankegympa

Tog en promenad efter lämning. Struntade i att köra igång ljudboken, just nu varvar jag mellan 5-sekundersregeln av Mel Robbins och Drömmen runt hörnet av Lucy Dillon. Tänkte att det kunde vara bra med en stund där tankarna får fara omkring som de vill. Kom på mig själv med att sjunga Frère Jacques (Broder Jakob) om och om igen. Där var ett bra tillfälle att styra om tankarna. Det blev en bra promenad, allt från leenden till några tårar över situationer som jag känner mig maktlös kring. Skymtade några envisa lingon i snåren intill gångvägen. De ser nästan nya ut trots att de har suttit där sen i höstas och dessutom varit begravda under en halv meter snö ett bra tag. Häftigt vilken styrka de har som kan sitta kvar på stjälken även i tung snö.

Idag har jag ett möte nere på stan. Har googlat mig blå för att få fram lite information men det är snålt bland sidorna. Det kommer att bli ett bra möte, känner det på mig. Ser fram emot att se vad det så småningom kommer att resultera i. 

Trögt på löpbandet

Klockan på bilden fick jag förra veckan av min käre make. Jag har pratat länge, faktiskt jättelänge, om att jag vill ha en klocka som visar tid (jodå), steg och meddelanden. Överraskningen var stor när han plockade fram godingen ur väskan och överräckte den till mig. Visst är den fin? Den är perfekt på många sätt och jag tycker verkligen om att det är en riktig sportklocka med GPS (kan ju hända att jag går/springer vilse i skogen en ljummen sommardag). 

Trots den fina och väl fungerande klockan gick det inte som jag önskade på dagens träningspass. Värmde upp på roddmaskinen och klev sedan upp på löpbandet. Efter 500 meter var jag genomsvettig och ett par hundra meter senare flåsade jag som Jabba de Hutt efter en kvällsmacka. Benen var inte alls i takt och de gick lite hur som helst. Sänkte hastigheten ett par hack och stängde av ljudboken. Försökte fokusera på programmet som visades på tvn, ögonen drogs ändå hela tiden till siffrorna på maskinen. 1,5 km in i passet ville jag helst bara stänga av och lägga mig ner på golvet. Munnen klistrade ihop av uttorkning och svetten rann från kroppen. Jag bestämde mig för att köra 3 km. Så blev det och under nedvarvningen fick hastigheten sänkas ordentligt. Det blev ett okej pass, men jag led hela tiden. 

Stretchade ut benen en stund och tog några styrkeövningar på maskinerna. Sen gick jag hem och svalde undan besvikelsen längs vägen. Jag gjorde det, gick till gymmet och sprang. Det hade varit så lätt att låta bli, att stanna hemma och tycka synd om mig själv. Tyvärr hade det varit första klivet in i latkorvsspiralen. Att hoppa över ett pass bara för att jag inte känner för det gör nästa träningspass ännu lättare att hoppa över. 

Vårkänsla

Det har varit plusgrader här i Gävle ett par dagar. Solen visar sig varje dag och ett evigt drippdroppande förgyller ens utestunder. Som skåning är det fullkomligt normalt februariväder. En sann Gävlebo vet att detta bara är trams. Det kommer mer snö, det är inte vår förrän i slutet av mars! Jag dör, jag vill ha vår för ett par veckor sedan och försommarvärme om en månad. Jag vill det! Som en tvär femåring vägrar jag acceptera mer snö. Ändå vet jag (precis som många femåringar) att det kommer att bli oönskade stunder av minusgrader och vita flingor i massor framöver. Snark!

Förra året kom det snö i maj. Jag har sagt det och nu ska det minnet få återgå till glömskans korridor. Just nu tänker jag njuta av den lilla, men ack välkomna, känslan av värmande solstrålar mot mina kinder. Låta takdroppet och den pigga fågelsången tina upp mitt oavfrostade hjärta. Jag tänker njuta av nuet. Det finns hundra andra saker som är värdelösa, men inte plusgrader och solsken.

Kycklinggryta med bacon och soltorkade tomater

4 p.
1 kg kycklingfilé i bitar
2 pressade vitlöksklyftor
8 champinjoner, klyftade
2 paket bacon, klippt i små bitar
8 soltorkade tomater, strimlade
1,5 kycklingbuljongtärning
5 dl matlagningsgrädde (jag använder alltid havregrädde)
40 gram färsk bladspenat
Färsk basilika efter smak
Salt
Svartpeppar

Stek bacon, lägg åt sidan och bryn kycklingbitarna i fettet. Lägg i champinjonerna och låt dem få lite färg. Salta och peppra. Häll över grädde och kycklingbuljong, låt puttra 5-10 minuter. Släng i soltorkade tomater ett par minuter innan du stoppar ner spenat och basilika  Smaka av.
Servera med ris.

Abstinens

Den här veckan har varit som en irriterande strumpsöm.

Min syster var här förra helgen och jag måste säga att det var de bästa dagarna på länge. Hon åkte hem på söndagskvällen och när måndagen kom slog abstinensen till. Sen har det fortsatt. Rastlösheten, irritationen  sorgsen och saknaden. Jag har varit så förvirrad och inte vetat vad att göra med mig själv. Tack för att träningen kommit in i mitt liv igen.

Måndag, onsdag och fredag (idag) har jag varit på gymmet. Sprungit och styrketränat och det går framåt varje gång. Skönt att det kunnat äta lite av tiden. Nu vill jag hitta in i en bra rytm och slippa oron i kroppen. Imorgon åker jag och maken till Stockholm. Det blir alldeles säkert en bra helg.