Grinchen - släng dig i väggen

Jag är en lugn person, med takt och ton, måttfull och balanserad. 

Vaknade upp till snö på marken och virvlande snöflingor i luften. Härligt, det gäller att njuta medan det varar. Jag drog på mig full mundering och gav mig ut på promenad och samtidigt passa på att lämna ett julkort. Vita lovikavantar föll från himlen och jag ville föreviga det. Bilden ovan ger ingen rättvisa - till något!

Helvetes jävla skit, telefonen gled ur händerna på mig och dunsade rakt ner i asfalten. Försiktiga jag som alltid påminner barnen om att hålla ordentligt i sina saker tappade den halvårsgamla telefonen i backen! Den förut så hela och glänsande skärmen fick ett fult hack och flera små fina sprickor spred sig över den övre vänstra delen. Jag blev så inåt skogens arg och ledsen att jag bara stod på platsen och grät och därefter hoppade jämfota för att inte gå av på mitten. Lämnade julkortet och gick raka vägen hem och grät ut alla tårar jag samlat den senaste tiden. Svor och domderade och katten tittade på mig med klotrunda ögon.

Som om inte det räckte övergick snöfallet i ett förbannat ösregn som fortfarande väller ner utanför huset. Jag är opratbar och inte alls på något trevligt humör. Grinchen och Ebenezer Scrooge hade känt sig i gott sällskap med mig. Förhoppningen är att bli lika glad och sällskaplig som de slutligen blir innan kvällen är slut. 

Fan vad arg jag är!!